Födelsedag...

... är inte riktigt min grej, gillar det inget vidare! Nu bryr jag väl mig inte så fasligt mycket om att jag blir äldre längre, hjälper ju liksom inte... Men det är ju det där med att bli firad! Puuh, suck å stön... Eftersom släkten samlades ute hos brorsan i lördags så tänkte jag slippa undan att träffa släkten idag, så jag avsa mig dagens uppvaktningen å sköt det på framtiden, efter flytt å så eller nåt?:O) Men hjälp vad jag bedrog mig... Helt plötsligt ringer mamma och säger att mormor å morfar är DÄR för att fira mig!!! Hänger ni med??? Det gjorde inte jag! :O( Blev så djävla förbannad att jag höll på att dö, men snälla nån är ni döva hela bunten!??! Hörde ni inte att jag sa tack men NEJ tack å vad faan gör folk hemma hos mamma??? Grrrr... Återupprepade i telefonen återigen att jag inte ville ses å då säger mamma att hon tänker bjuda de gamla på en kopp och säga till dem att jag är sjuk! Men hallå!!! Sen när blev det okej att ljuga??? Å vad är syftet med det??? Inte nog med det, då hör jag mormor i bakgrunden som säger " men vi kan lägga presenten här å åka hem" Skulle ju kännas fin fint mormor, bra tänkt! Vems samvete klarar nåt sånt? Otacksam är det sista jag vill va, men lite respekt för mitt beslut om hur jag vill fira/inte fira MIN dag skulle va okej faktiskt... Så vad har vi lärt oss.... Jo, släkten är inget man väljer!!!

Det menar förmodligen inget illa, men jag avskyr verkligen att denna, min mors sida inte kan kommunicera... Hur krångligt är det? Men näe... Har ska pratas genom varandra, att det ska vara så svårt att prata direkt till varandra än att gå asonödiga omvägar... Ja, ja vet... Jag är familjens svarta får, som efter 36 fucking years inte rättat in mig i ledet på det Augustssonska släktet! Ser det inte som en förlust utan "racear" väl på i min egen lilla körbana, TUT TUUUUUUUUUUUUT!!!// Åsa