För några veckor sedan sa morfar till mig vid ett av mina sjukhusbesök " Åsa, du är stark, jag vet att du är stark", men attans lilla morfar mer fel än så kunde du inte ha! Jag är inte stark, just nu är jag så långt ifrån stark man kan bli! Tänk att döden smärtar så... Är det definitivt slut nu? Lämnade din själ kroppen innan du drog din sista suck? Vill gärna tro det morfar, för det skulle kännas mindre smärtsamt att veta att det är ditt "skal" som ligger på bårhuset nu och att det inte är just mer än ett skal, som inte har så mycket med dig att göra...
Det optimala i mina tankar just nu är att du har funnit frid... Du vet den där sommarängen, där du liksom svävar fram i någon sorts Nangiala... För jag vill nog att resan fortsätter, för på så sätt ses även vi igen morfar! Men just nu befinner vi oss i olika världar, jag är kvar här och du har återförenats med de dina, dina föräldrar, syskon, gamla vänner etc... Ja vet inte morfar!??!
Ska bära ditt minne med mig...
Dina tofflor fick jag av mormor idag, då jag önskade det och dom står här av den enkla anledningen att dom just nu fyller en ev. märklig men viktig funktion för mig!
Ljusens låga brinner och Melinda har idag gjort en speciell plats i sitt rum där hon på sitt sätt hedrar dig... Du är sörjd och saknad av oss alla... Är inte klar än morfar, säger hej lite senare <3 // Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar